Om någon trott att kulturministern måste stryka kulturjournalister medhårs så tror man fel. Kulturjournalismen i Sverige representererar ett skråväsende som för länge sedan fjärmat sig från all verklighet. Stort sett samma sak gäller vår statsfinansierade theater så som den återfinns i Sveriges större städer. Allt detta förtjänar bara att ignoreras - med ett undantag. Varje gång man kommer i berröring med sin dagstidning, varje gång man kommer i beröring med en politiker så bör man påminna om att dom skall dra in pengarna för dom självgoda, självtilräckliga förståsigpåare som regerar i nämnda instutitioner.
Om man tillåter sig en jämförelse vad som sker i omvärdlden så ägnar sig utländska kulturjournalister åt att resenscera media, film och böcker; ja sådant som vi brukar kalla kultur. Det skulle Svenska journalister också kunna göra istället för att bedriva missriktad kulturopportunistisk politik.
Så vad är problement? Problement är att kulturen måste inte representeras av självgoda försigpåare som inte förstår något annat en att försvara sin egen exclusivitet. Staten bör ta första steget genom dra sig tillbaka från allt direkt stöd till olika former av kulturutövande. Staten bör begränsa sig till utbildning inom kulturområdet och tillhandahållande av lämplika lokaler. Produktionen kan marknaden ta hand om.
SvD: De svala känslorna är ömsesidiga
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar