Hittils har tillgång och efterfrågan, eller styrningen av resurser till
vården skötts på enklast möjliga sätt, som ser ut ungefär så här.
1. Politeker sätter en budget för att produsera behandlingar.
2. Allmänläkare har remitterat patienter till behandlande läkare.
3. Behandlande läkare sätter remitterande patienter i kö, och behandlar
dom som har högst prioritet.
4. Om kön blir för lång och missnöjet för stort tillskjuter politer mer
pengar.
Detta har fungerat någorlunda i en verklighet där landstinget är
huvudsaklig vårdproducent. Det är producentstyrt och har antagligen sin
största fördel i att kostnaderna från början är begränsade. Detta system
sätter inte patienterna i första rummet och det är inte ägnat att se
till att patienter får det vård dom behöver och dom har rätt till. Det
existerande systemet uppmuntrar producenterna att försöka få ut så
mycket vård som möjligt ur varje budgetkrona främst genom att pressa
personalens löner. Målet på framgång är headcount per skattekrona, något
som går igen i all offentligt finansierad verksamhet i Sverige.
I ett landskap där vården professionaliseras och antalet
vårdproducenter ökar fungerar inte denna regleringsmekanism - antalet
möjliga producerade behandlingar är egentligen oändligt. Detta
aktualiseras till exempel nu när man börjar prata om att patienter skall
kunna söka sig utomlands för behandlingar. Frågan uppstår då vilka
behandlingar, och till vilken kostnad?
Framtiden kommer kräva en kontrollfunktion som sätter patienten i
centrum men samtidigt på ett objektivt och transparent sätt avgör vilka
behandlingar som är meningsfulla och i viss mån var dom skall utföras.
Kanske är landstingets funktion i framtiden att vara en professionell
inköpare av vårdtjänster; att man står för primärvården där patienten
möter vården men att patienten slussas vidare till oberoende
vårdproducenter. Eller kanske framtiden kräver att man helt splittar på
sjukförsäkring och vården. Man kan vara säker på att rollerna måste
tydliggöras och att patenterna kommer att kräva att få veta vad dom kan
förvänta sig av vården. Det är skillnaden mellan gårdagens planekonomi
och framtidens försäkringsorienterade vårdsektor med patienten i centrum.
SvD: Svårt för många att nå fram till läkare
Arbetslöshetsförsäkringen skall
Den ideen fungerar för arbetstagare som har en bevisad förmåga att hitta
sysselsättning; dvs den som kommer ut ur ett arbete kan förväntas hitta
ett nytt inom rimlig tid. Dom som jobbar bör betala sin försäkring och
blir dom arbetslösa så bör dom ha en rimlig period med ersättning som
täcker inkomstbortfallet.
Sen finns det grupper i samhället där det finns mer grundläggande
problem. ungdomar med 'fel' utbildningsbakgrund, invandrare med flyktingbakgrund och
långtidsarbetslösa där den tanken är helt förfelad. Tanken är förfelad
för att dom aldrig har arbetat så dom har alldrig kunnat betala in i
systemet. Tanken är förfelad för att dom inte har haft en inkomst så det
finns inget bortfall att ersätta. Tanken är förfelad för att det inte
finns några lätta och snabba lösningar.
Att där prata om ersättningsnivåer som motsvarar en konkurrenskraftig
lön är helt illusoriskt. Att prata om förskring blir meningslöst
eftersom dom inte har kunnat bidra och urholkar systemet. All
ersättning måste då utgår från behoven och för det finns det andra typer
av ersättningar.
Till sist så måste ju människor ha möjlighet att forma
sitt eget liv. Man kan måste kunna vara morsa, farsa, hustru, man,
mellan jobb, ledig eller vad som helst utan att någon frågar vilket
bidrag man för tillfället skall profitera från.
Ekot: Hillevi Engström: A-kassekraven kan diskuteras
- vara en försäkring
- täcka inkomstbortfall
- vara en hjälp till omställning
Den ideen fungerar för arbetstagare som har en bevisad förmåga att hitta
sysselsättning; dvs den som kommer ut ur ett arbete kan förväntas hitta
ett nytt inom rimlig tid. Dom som jobbar bör betala sin försäkring och
blir dom arbetslösa så bör dom ha en rimlig period med ersättning som
täcker inkomstbortfallet.
Sen finns det grupper i samhället där det finns mer grundläggande
problem. ungdomar med 'fel' utbildningsbakgrund, invandrare med flyktingbakgrund och
långtidsarbetslösa där den tanken är helt förfelad. Tanken är förfelad
för att dom aldrig har arbetat så dom har alldrig kunnat betala in i
systemet. Tanken är förfelad för att dom inte har haft en inkomst så det
finns inget bortfall att ersätta. Tanken är förfelad för att det inte
finns några lätta och snabba lösningar.
Att där prata om ersättningsnivåer som motsvarar en konkurrenskraftig
lön är helt illusoriskt. Att prata om förskring blir meningslöst
eftersom dom inte har kunnat bidra och urholkar systemet. All
ersättning måste då utgår från behoven och för det finns det andra typer
av ersättningar.
Till sist så måste ju människor ha möjlighet att forma
sitt eget liv. Man kan måste kunna vara morsa, farsa, hustru, man,
mellan jobb, ledig eller vad som helst utan att någon frågar vilket
bidrag man för tillfället skall profitera från.
Ekot: Hillevi Engström: A-kassekraven kan diskuteras
Demografin och vilken Ekvation?
Reinfeldt har i en uppmärksammad artikel öppnat för att vi kanske i framtiden skall jobba ända till 75 års ålder. Frågar man befolkningen så vill dom verkligen inte jobba längre än dom gör idag. Kravet att man skall jobba längre framstår som extra märkligt när man annars diskuterar ungdomsarbetslöshet, eller varför inte flyktingars svårigheter att komma in på arbetsmarknaden. Som det ofta är med vår statsminister så lämnar han bara halva svaret och lämnar själva frågan, varför, närmast helt öppen. Han hänvisar till 'ekvationen'. Vilken ekvation?
Behövs det mer arbetskraft i samhället? Ja och nej. Förvisso säger enkel matematik att om fler människor gör något produktivt med sin tid så leder det till mer välstånd. Det här argumentet brukar mer altruistiskt utryckar som att 'vi måste jobba längre för att klara välförden'. Det är dock så uttryckt en väldig förenkling, eller för att utrycka sig rakt på sak så är det inte sant. Med den produktivitet som vi uppnått idag så kan vi nämligen förse människor med både mat på bordet och åldringsvård med mycket mindre än att vi alla jobbar 40 timmar i veckan.
Demografifrågan är nämligen inte en fråga om att det finns för få arbetare. Det är mycket mer en fråga om att det finns för många som inte arbetar. Det är än fördelningsfråga. Välfärden undermineras när för många skall rida på allt för få.
Slutsatsen blir att man måste i alla lägen stödja människors möjligheter att försörja sig själva. Det kan handla om pensionärer. Det kan lika gärna handla om att man skall leda in ungdomar i riktiga jobb och stoppa inflationen i ofta meningslösa utbildningar.
Ofta framförs det att demografiproblemet kan lösas med mer invandring. Nu är problemet dock att det finns för många som profiterar i bidragssystemen och för få som vill och kan betala. Lika mycket som jag gärna ser att människor skall kunna vara sin egen lyckas smed i Sverige så ser man lätt att migrationspolitiken behöver en reformeras om den skall kunna bidraga till att lösa demografiproblemet.
Så vad behöver våra pensionärer vara rädda för? Att det skall vara tomt på personal på långvården den dag som kommer dit? Knappast. Att arbetarna skall resa sig upp med sina hackor och spadar och göra revolution mot arbetsbefriade eliter? Näe. Långt innan det händer så kommer dom som har vilja och mod söka sig bort mot mer liberala arbetsmarknader där deras tjänster uppskattas bättre. Så ser ekvationen ut och därför räknar man med att Reinfeldt kommer ha fortsatt anledning att se bekymmrad ut.
DN: Fler måste kunna byta karriär mitt i livet
DN: Reinfeldt säger vad alla vet men ogillar att höra
DN: De arga har missförstått
Tokmoderaten: Debatten som urartade
Anybodys: Solidaritet blev ett tomt ord
Marknadsliberalen: Reinfeldt har rätt om pensionsålder
SvD: Höjd pensionsålder ifrågasätts
SvD: V: Förslaget känns inte seriöst
SvD: Kan livskvalitet att få jobba till 75 år
SvD: Bättre att spara än att jobba längre
SvD: Relansering av Reinfeldt
Behövs det mer arbetskraft i samhället? Ja och nej. Förvisso säger enkel matematik att om fler människor gör något produktivt med sin tid så leder det till mer välstånd. Det här argumentet brukar mer altruistiskt utryckar som att 'vi måste jobba längre för att klara välförden'. Det är dock så uttryckt en väldig förenkling, eller för att utrycka sig rakt på sak så är det inte sant. Med den produktivitet som vi uppnått idag så kan vi nämligen förse människor med både mat på bordet och åldringsvård med mycket mindre än att vi alla jobbar 40 timmar i veckan.
Demografifrågan är nämligen inte en fråga om att det finns för få arbetare. Det är mycket mer en fråga om att det finns för många som inte arbetar. Det är än fördelningsfråga. Välfärden undermineras när för många skall rida på allt för få.
Slutsatsen blir att man måste i alla lägen stödja människors möjligheter att försörja sig själva. Det kan handla om pensionärer. Det kan lika gärna handla om att man skall leda in ungdomar i riktiga jobb och stoppa inflationen i ofta meningslösa utbildningar.
Ofta framförs det att demografiproblemet kan lösas med mer invandring. Nu är problemet dock att det finns för många som profiterar i bidragssystemen och för få som vill och kan betala. Lika mycket som jag gärna ser att människor skall kunna vara sin egen lyckas smed i Sverige så ser man lätt att migrationspolitiken behöver en reformeras om den skall kunna bidraga till att lösa demografiproblemet.
Så vad behöver våra pensionärer vara rädda för? Att det skall vara tomt på personal på långvården den dag som kommer dit? Knappast. Att arbetarna skall resa sig upp med sina hackor och spadar och göra revolution mot arbetsbefriade eliter? Näe. Långt innan det händer så kommer dom som har vilja och mod söka sig bort mot mer liberala arbetsmarknader där deras tjänster uppskattas bättre. Så ser ekvationen ut och därför räknar man med att Reinfeldt kommer ha fortsatt anledning att se bekymmrad ut.
DN: Fler måste kunna byta karriär mitt i livet
DN: Reinfeldt säger vad alla vet men ogillar att höra
DN: De arga har missförstått
Tokmoderaten: Debatten som urartade
Anybodys: Solidaritet blev ett tomt ord
Marknadsliberalen: Reinfeldt har rätt om pensionsålder
SvD: Höjd pensionsålder ifrågasätts
SvD: V: Förslaget känns inte seriöst
SvD: Kan livskvalitet att få jobba till 75 år
SvD: Bättre att spara än att jobba längre
SvD: Relansering av Reinfeldt
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)