Absolut Sverige. En rejse i tavs­hedens rige

Efter att ha bläddrat i boken i bokhandeln så känner jag att det är en välbehövlig innlaga om den enorma likriktning och det navelskåderi som kännetecknar svensk debatt. För att ta ett annat exempel så var jag i helgen på fest hos en svensk/tysk kamrat, inflyttad i Sverige med 13 år för att mamman skulle kunna uppfylla sin romantiska dröm om ett litet lantbruk med en stor grad av självhushåll. Varför är detta ovanligt? Jo för att även med en stor flyktingkvot så är äkta integration så ovanligt i Sverige att man studsar när man stöter på den. Sverige är så homogent som inget annat land i världen; och då menar jag etniskt/språkligt/kulturellt ja välj vilket mått som helst (och kom inte dragande med historier om några mytologiska valloner från 1600-talet..). Invandringen är ju huvudsakligen gettoiserad i några förorter till våra tre största städer. Den dag vi kan interagera med våra närmaste grannar med öppna sinnen och utan beröringsräddsla så kan man ju ta sig an den tuffare hemläxan och integrera våra flyktingar.

SvD: Huvudlös dansk skalle
Adlibris
DN: Mikael Jalving: Absolut Sverige: En rejse i tavs­hedens rige

Sverige gratuleras till en ny Socialdemokratisk partiledare

Håkan Juholt kommer föra socialdemokratin vidare i invanda hjulspår. Det kan vi vara glada för. Regeringen behöver en opposition och den socialdemokratiska politiken innehåller vissa liberala element som är värda att lyftas fram och som inte skall ignoreras. Man tänker då exempelvis på alla skall ha samma chanser i livet, vilket bortsett från rättviseaspekten också har en utilistisk aspekt. Vissa inledande uttalanden antyder att Juholt kommer styra Socialdemokratin mot en mitten position i politiken där man kan göra uppgörelser både med höger och vänster. Med 20-25 procents väljarstöd kommer Socialdemokratin så kunna ha ett betydande inflytande. Man får för Sveriges skull hoppas att det stannar vid det.

DN: S-Kongressen minut för minut
DN: S-Kongressen
DN: Göran Persson: Juholt är en klassisk socialdemokrat
DN: Håkan Juholt
DN: S tvingas köpa grisen i säcken
SvD: Så vill S-proffilerna se Juholt tala
SvD: Juholt vald till ny S-ledare
GP: Juholt vald till ny S-ledare
GP: Jag är taggad, jag är laddad

Sverige saknar helhetstänkande i statsplaneringen

Miljöpartiet är ganska ensamma i Sverige med att på ett konsekvent och trovärdigt sätt förespråka en stadsplanering som inte exkluderar alla dom som av olika skäl, frivilligt eller ofrivilligt, väljer bort bilen. Övriga partier tänker oftast ungefär så långt som näsan räcker vilket innebär att man måste lösa problemen efter hand, som dom uppstår. Problemen kan då inte lösas alls, eller dom löses som det oftast blir, med mer bilism. Enda sättet runt detta är att planera staden så att kollektivtrafik är regeln och bilism är undantaget. Här är några måttstockar och tips att tillämpa för politiker på olika orter.

- Anlägg inget köpcentrum som inte är väl anslutet med kollektivtrafik. Om intresse uppstår, se till att kollektivtrafikfrågan är löst först. Om ny trafik behöves - se till att privata intressenter tar del i finansieringen och låt det bli ett vilkor för en ny etablering.

- Se till att nya köpcenter projekteras med kollektivresenärernas bästa för ögonen. Ofta ser man att köpcentret ligger bortom en gigantisk parkeringsplats. Detta leder till att antingen måste bussen göra en omväg över parkeringsplatsen till köpcentret eller så får kollektivresenärer en väldigt lång väg att gå över parkeringen. Gör man tvärt om och lägger köpcentret vid gatan och parkeringen på baksidan så får man en mycket bättre lösning.

- Ungefär samma sak gäller nya bostadsområden.

- Nya köpcenter eller företagsetableringar skall bara tillåtas ett begränsat antal parkeringsplatser. Inledingsvis är det rimligt om 50% av kundunderlaget, respektive anställda, har tillgång till parkeringsplats. I förlängningen skall det räcka med 10%.

Som synes finns det fler verktyg att ta till än dyra och komplicerade vägtullar och trängselavgifter. Tanken att bilen inte är regel måste dock genomsyra all stadsplanering. Ofta hör man att det är då många som ändå inte klara sig utan bilen. Javisst - så är det i dagens Sverige men just därför måste man se till att varje ny projektering som genomförs sätter en bättre standard. Det finns många som inte vill och kan använda bilen och så som städer byggs idag så är dom exkluderade från mycket av det offentliga och privata utbudet.

Förbifart Stockholm blir en valfråga 2014

Det är vägen som är målet

Utbildningsministern har en en gång hört av sig och denna gången startat en debatt om katederundervisning kontra grupparbeten. Därvid koncentreras debatten på vad som är den effektivaste undervisningsformen. Vissa poänger som framförs mot fri undervisning får anses relevanta. Exempelvis så kan nog alla som gått i skolan dra sig till minnes att fri undervisning tenderar till att aktivera dom redan aktiva eleverna medan dom mindre motiverade hamnar i bakgrunden. Man ser även att resultaten i skolan sjunkit dom senaste tjugo åren samtidigt som fria undervisningsformer har framhållits som ett ideal. Frusterade elever kommer inte till klarhet med valfriheten och avslutar inte sina studier. För fri undervisning brukar det framhållas att den förbereder eleverna bättre på arbetslivet. Så hur står det till med det? I min mening har grupparbeten lite med villkoren i arbetslivet och göra, däremot kan man lära sig lite av katederdrillen med traditionell uppföljning via prov. Jag skall förklara hur.

1. Effektivitet



I arbetslivet har ingen tid för grundliga förberedelser och har man det så är det oftast bortkastad tid eftersom ämnet för ett möte ofta hinner ändras innan det är färdigt. Det som krävs är mycket hellre en förmåga att prestera med minimala förberedelser och att greppa läget i flykten. Den skolelev som vill vara rustad för framtiden löser med fördel sina läxor på bussen eller på rasten direkt innan lektionen. Då är dessutom kunskaperna pinfärska när det är klart för drabbning.

2. Nätverkande och relationer I



En ytterligare fördel med att lösa läxorna på rasten är att man kan gör det tillsammans med kompisarna. Detta är dessutom det enda sätt som fungerar i yrkeslivet. Där är det ju så att den ide som man inte förankrat i omgivningen INNAN man går in i ett möte kan man med fördel hålla för sig själv. Cooperation är nyckelordet.

3. Nätverkande och relationer II



Den tid som man sparar på att inte förbereda sig väl, eller för den delen sitta hemma och göra läxor, skall man spendera på att underhålla sina nätverk och relationer. Nätverk och relationer är det som räddar en när bristfälliga förberedelser leder till dåliga resultat. Just det senare är svårt att överföra på skolan, men det kan ändå vara skönt att vara en i mängden när det skiter sig.

4. Vila



Även om man nätverkar så måste man hitta tillräckligt med tid till att ta igen sig. Det är viktigt att komma till plugget med ett leende på läpparna. Man måste hålla ulvarna på sin sida och inte minst bygga på sin egen framgångsmyt.

5. Respektera dig själv



Av samma anledning måste man ha en vårdad och genomtänkt yttre framtoning.

6. Förhandlingsstyrka



Om man genom psykologisk press kan få läraren ge några poäng extra, varför inte? Det finns inte rent spel, bara dåliga förlorare.

7. Fusk som framgångsprincip



I yrkeslivet är det bara resultaten som räknas. Alla lagliga medel är tillåtna, möjligen med undantag för att dra undan mattan under fötterna på kollegorna.

8. Jämlikhet



Till sist så är världen inte jämlik. Tyvärr så förhåller sig skolan och yrkeslivet där diametralt olika. Medan skolan gynnar kvinnliga egenskaper så gynnar yrkeslivet i större utsträckning manliga egenskaper. Medan man skulle önska att skolan kunde ändra på sig får att förbereda eleverna bättre på verkligheten så blir rekommendationen till eleverna helt enkelt att gilla läget.

Sammanfattningsvis kan man lära sig endel i skolan. Framgångsfaktorerna ligger emmellertid inte alltid i vad man presterar på proven, utan i hur man tar sig an vägen dit.

SvD: Mer lärarledd undervisning i skolan
DN: Dags för läraren att åter ta plats i skolans kateder
SvD: Lärarens synsätt är omodernt

Lärdomar av en atomkatastrof

Carl Bildt twittrar att Norden är en säker plats att leva på, inga jorbävningar och inga tsunamis (fritt översatt från engelskan, inget citat). Med respekt för utrikesministern så drar jag själv helt andra slutsatser från den pågående Atomolyckan i Japan. Till att börja med så tillåter jag mig att använda ordet katastrof. Förvisso är det enligt aktuella rapporter ännu inte några arbetare som har dött i olyckan. Civilbefolkningen har inte utsatts för stora stråldoser. Det saknas tillförlitliga utsägelser om effekterna på kringmiljön men ännu har inga betydande mängder radioaktivt material kunnat lämna reaktorn. Ändå så är det naturligtvis en katastrof när en potentiellt farlig industri som ett kärnkraftverk hamnar i ett sånt fatalt nödläge. Egentligen är alla avvikelser från det normala självklart oönskade och det behöver knappast förklaras varför det aktuella läget måste betraktas som ett nödläge.

För min del gör jag betraktelsen att man har en avvikande situation i Japan men man hanterar man händelsen så långt utan betydande utsläpp av radioaktivt material. Ur min synvinkel så är lärdomen av olyckan att allting är möjligt. Kärnreaktorer måste konstrueras för att vara självläkande och för att kunna släckas utan hjälp utifrån. Bara så kan man vara säker på att på ett säkert sätt kunna hantera dom sitationer som ändå kan uppstå. Olyckan i Japan lär oss att ingen teknik är så bra att i evighet håller för dom prövningar av atomtekniken som vi måste göra.

Det är nonchalant att hävda att vi kan känna oss trygga i Sverige för att vi inte har så många jordbävningar. Tvärt om så lär vi oss av katastrofen i Japan att det är svårt att förutse alla situationer som kan uppstå. Det är dags att se över konstruktionen av västvärdens atomkraftanläggningar och överväga en förnyelse med ny teknik som tar nya lärdomar i betraktande.

Carl Bildt: Twitter
DN: Japanska regeringen härdsmälta kan ha inträffat
DN: Expert: Närmaste dagarna avgörande
DN: Nedfall på väg mot Sverige
DN: Strålning kan påverka länge
DN: Anders flydde från kärnkraftsolyckan
DN: Ännu ett kylsystem nere i Japan
DN: Kärnkraften i Japan
DN: Fakta: Så graderas olyckor i Kärnkraftverk
DN: Fakta: Vad är en härdsmälta
SvD: Nya explosioner i japansk reaktor
SvD: Radioaktiva utsläpp på väg mot Sverige
SvD: Explosion väntas i tredje reaktor
SvD: Många reaktorer ligger i jordbävningszoner
SvD: Fortsatt oro för kärnkraften
SvD: Ny kärnkraftsexplosion befaras
SvD: Olyckan bevakas i realtid
SvD: Taket flög i luften på kärnkraftverket
SvD: Ovisshet bland svenskar i Japan
SvD: Problem i ännu en reaktor
SvD: Extrem radioaktivitet efter skalvet
GP: Går inte att jämföra med tjernobyl
GP: Explosion väntas i tredje reaktor
GP: Härdsmälta tros ha inträffat
GP: Ny kärnkraftsexplosion befaras

Enkelhet - kollektivtrafikens främsta konkurrensmedel

Jag kommer ner till stationen träffar kompisen som hälsar mig med ett fast handslag. Vi kastar ett öga på ljustavlan med avgångar och konstaterar att idag finns det två avgångar samtidigt till Geneve, för det är bilmässa och det är förståss några hundra extra människor som skall till Geneve en sådan dag. Naturligt vis åker vi tåg till bilmässan för det ändå det tryggaste, bekvämaste och flexiblaste sättet att resa 300 kilometer. Inte har vi bestämmt oss för exakt när vi vill hem men med avgångar varje timma så är det inte något större problem.

Så långt så väl men när jag kommer hem till fosterlandet Sverige så finns det saker som stör mina cirklar. Här kan jag nämligen inte bara köpa en biljett och hoppas på att kollektivtrafiken tar mig från A till B. Nä här måste man antagligen ha platsbiljett eftersom tågen är fulla bortom den punkt där det egentligen är bekvämt för passagerarna. Eftersom tågen är fulla gör man passagerarna en tjänst genom att sälja platsbiljetter men egentligen så är nog det grundläggande problemet att tågen är för fulla. Om tågen hade en utlastning på säg 50% så vågar jag påstå att passagerare föredrar att åka reservationslöst. Det ger mer flexibilitet och man slipper argumentera med medresenärer som ändå har satt sig på den reserverade platsen.

Nästa mangel är systemet med utbudsbaserade priser. Återigen inskränker det kollektivtrafikens främsta konkurrensmedel i from av enkelhet och flexibilitet. Det inskränker flexibiliteten därför att man inte längre utan vidare kan åka med en annan avgång. Det inskränker enkelheten eftersom jag nu måste planera mitt resande långt i förväg för att optimera mina kostnader. Utbudsbaserade priser är logiska om man har latent överbesatta tåg och underkapacietet. Om kapaciteten motsvarade efterfrågan så finns inte behovet. Det är ligger i trafikutövarens kompetens att anpassa kapaciteten till efterfrågan. Man kan exempelvis fara med kortare tåg på normaldagar som förlängs när det behöves mer kapacitet. Eller man kan sätta in extra tåg. Allt detta förutsätter dock att man planerar för en viss redundans i infrastrukturen. Detta låter som en drömvärd i ett svenskt perspektiv men tittar man utomlands så fungerar det.

Tills sist kommer vi till det dummaste av allt. På en given sträcka kan man inte fritt välja vilken avgång man vill. Detta eftersom som man överlåtit driften på olika trafikutövare som sinsemellan inte erkänner varandras biljetter. Om man missar en avgång så kan man inte utan vidare ta nästa tåg som går i rätt riktning. Med all respekt för att man har goda intentioner med att släppa in konkurrens på spåren men det skall förståss inte tillåtas gå ut över passagerarna. En biljett för alla tack.

Vad är det då som jag föreslår? Jag föreslår en biljett för alla resor med kollektivtrafiken. Den må vara blå eller röd eller levereras till din mobil men det viktiga är att den erkänns av alla trafikutövare från SJ till T-Banan. Jag vill kunna gå in på på en internet tjänst fråga efter nästa förbindelse från Akalla till Sveg och köpa en färdbiljett direkt om jag har lust. För att detta skall fungera så borde man införa en landsomfattande taxa för passagerarna på 1 krona per kilometer eller 100 kronor per timme. Sen kan trafikutövarna bjuda över eller bjuda under varandra för att få utföra trafiken på en given sträcka. Om man tar Malmö-Göteborg som exempel så är det ca 300 kilometer så passagerarna skulle betala ca 300 kronor som tillfaller trafikutövaren. Trafikutövaren kan vid anbudsförfarandet erbuda sig att utföra trafiken mot ytterligare 10 kronor per kilometer eller dom kan erbjudea sig att betala 15 kronor till banverket per passagerare på sträckan. Trafikutövaren måste genom kontroller eller statistiska metoder bekräfta hur många resenärer dom har haft, så att kostnaderna i efterhand baseras på faktiska passagerare och inte på antalet sålda biljetter. På det sätter kan resenärer fritt välja ressätt samtidigt som man kan öppna för fler trafikutövare.

Är det här en liberal politik? Jag skulle påstå det. Liberal politik och valfrihet skall erbjuda ett mervärde till brukare och medborgare. Med det nuvarande systemet med konkurrens på spåren är det inte fallet, det leder tvärt om till lägre servicenivå. Om man skall vinna respekt och stöd hos medborgarna för framtida privatiseringsprojekt så måste man visa att det leder till bättre service.

SvD: S Vill återreglera delar av SJ
SvD: Presskonferens om satsningar på infrastrukrtur
SvD: Adelsohn tvingas sluta på SJ
Adelsohn: rätt satsning - men alldeles för lite
DN: Oppositionen vill stoppa avreglering
DN: Drömmen om marknaden drev SJ till ruinens brant
DN: Trafikverket nöjt med regeringens besked
DN: 800 miljoner kronor extra till järnvägarna
DN: Regeringen vill satsa mer på järnvägen
DN: Alliansen presenterar tågsatsning
DN: Regeringen byter ut Ulf Adelsohn
GP: Regeringen byter ut Adelsohn
GP: Regeringen byter ut Adelsohn
GP: Adelsohn fick sparken
GP: 800 miljoner extra till järnvägarna
GP: Fem frågor till GP:s Ulf Nyström
GP: En lekstuga för okunniga
Fler privata aktörer i tågtrafiken

Alla vill vara ekologer

Lyssnade precis på en debatt i P1 Morgon om rovdjurspolitiken. Om man samanfattar så har man två parter som bägge bekänner sig till en ekologiskt orienterad rovdjurspolitik.

I Miljöpartiets tolkning innebär det att man vill skjuta färr djur. Man vill inte att det skall ske på licens utan i form av skyddsjakt. Samtidigt som man vill skjuta färra rovdjur vill man vill skydda näringslivet i bestämmda regioner, exempelvis renbetesområden. Man funderar över om ekonomisk kompensation kan vara ett medel. Till sist bekänner man sig till att man helst även vill skydda rådjuren.

Miljöpartiets politik kännetecknars inte i någon mening av ekologiskt tänkande. Tvärt om så lyser en jaktfientlig hållning igenom. Detta visar sig i att man underkänner fritidsjägarnas insats. Hela tiden kommer man tillbaka till att man vill ha skyddsjakt eller professionella jaktvårdare som sköter jakten. Hur detta skulle göra en skillnad för det skjutna lodjuret är en gåta. Självklart skulle det bli dyrare. Lika mycket ekonomiskt irrsinn och ekologiskt nonchalans är det naturligtvis att börja basera jakten på var det finns näringslivsintressen och inte. Detta skulle bli följen om man övergick från en jakt baserad på ekologiska faktorer till en jakt baserad på skyddsjakt.

Regeringspolitiken är att man på vetenskaplig basis räknar ut hur många djur det finns. På basis av det så bestämms en årlig jaktkvot. Jaktkvoten kan variera avsevärt från år till år men syftar till att hålla en stabil stamm. En stabil stamm har man i grunden när djuren har tillräckligt att äta och när dom inte lever så tätt att det sprids sjukdomar. Avskjutningen sker av landets jägare som mestadels jagar som en fritidssysselsättning.

Regeringens hållning framstår som rationell och ekologiskt orienterad. Man saknar däremot ett erkännande av jaktens värde som rekreation och det ekonomiska värdet av dom rådjur och älgar som kan skjutas när man håller tillbaka rovdjursstammen. Det finns inga moraliska eller etiska argument till varför man inte kan jaga och varje försök till att ifrågasätta jakten (som företeelse) bör avvisas.

SvD: Nu ska 110 lodjur skjutas
DN: 110 lodjur får fällas i år
Nu ska 110 lodjur skjutas
GP: Ingen lodjursjakt i västra götaland
GP: 110 lodjur får fällas i år