Den gångna valrörelsen präglades med rätta av en positiv mediebild för den sittande regeringen. Den sittande regeringen har gjort ett utmärkt arbete. Man har tagit tag i svåra frågor när det gäller socialförskringar och integrationpolitik, dödat gamla sanningar och genomfört en genomtänkt politik baserad på aktuell kunskap om hur samhället fungerar och hur man skapar jobb. Så har man vunnit förtroende hos väljarna och får en välförjänt möjlighet att bilda regering ytterligare en gång. I det ljuset är det inte förvånande om regeringen även får goda vitsord i medierna.
Medierapporteringen har även präglats av en överdriven fokusering på blockpolitiken. I längden avgör dom inbördes styrkeförhållandena mellan partierna det skall man komma ihåg.
Ett parti är inte maktlöst för att det inte sitter i regeringen, inte ens om regeringen har stöd av en majoritet i riksdagen. En gång i riksdagen sitter partierna gärna kvar och har så en mycket bättre platform för att nå ut med sin politik. I kommande val kann övriga inte undvika att ta debatten med SverigeDemokraterna. Just det senare kan man beklaga med den senaste valrörelsen. Övriga partier har genomgående undvikit att ta debatten med Sverigedemokraterna. Mediernas rapportering om Sverigedemokraterna liknar mest Robinsson-TV och rapporterar väldigt ytligt om deras politik.
Inom överskådlig tid är ett samregerande mellan M och S osannolik. Därtil är den personliga antagonismen för stark. Politiskt borde ett samregerande vara möjligt. I ett större perspektiv står bägge partierna för en social-liberal och arbetsinriktad politik.
Socialdemokraterna gjorde flera mindre lyckade saker i valrörelsen. Det var inte speciellt lyckat att ta med Vänsterpartiet i det röd-gröna samarbetet. Man diskrediterade konsekvent alla regeringens förslag till en sådan grad att det tillsist bara var löjligt. På det sätter har man underminerat grunden för ett samarbete med Alliansen i regeringsfrågan och lagt grunden för mer inflytande för Sverigedemokraterna. Man har även etablerat bilden av Socialdemokraterna som ett parti som hellre fokuserar på makten och politiska effekter än att finna konstruktiva lösningar med andra partier. På det sättet kommer sannolikt antagonismen mellan Allianspartier och Socialdemokrater bestå länge än. På det tjänar framför allt Miljöpartier och Sveriedemokrater som så får större betydelse.
Centerpartiet har försummat chansen att etablerat sig som ett borgerligt liberalt parti som tar ansvar i miljöfrågor. Därtil var man alldeles för flata i regeringsställning, inte minst inom transportområdet. Därför vore det rimligt att Åsa Torstensson inte fortsätter som transportminister; det hade däremot varit trevligt om posten hade fått vara kvar i Centerpartistiska händer. Den gångna legislaturperioden präglades av jobbpolitiken och krisbekämpning. Det vore lämpligt om man i den kommande perioden kan etablera en trovärdig och hållbar borgerlig transport och miljöpolitik.
Det finns många frågor som inte debiterades särskilt mycket inför valet. Dit hör klimatfrågan och koldioxiden. Integrationsfrågan var ingen stor fråga; ändå var det en tillriktigt viktig fråga för vissa väljare för att ta Sverigedemokraterna in i Riksdagen. Moderaterna som i övrigt gjorde en bra valrörelse lyckades inte göra rättvisan till ett slagord på det sett som man avsett.
Sammanfattningsvis är det Allianspartierna som sätter den politiska dagordningen i Sverige idag. I längden är det så man regerar. Genom att definera problemen och erbjuda lösningarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar