Företrädare för medier och sport sitter i Almedalen och funderar på varför deras erbjudande, tillgängligt för människor med personnummer, Svensk mobil och -kreditkort inte går så bra. Lösningen i Almedalsanda borde ju ligga vid handen; låt alla bli digitala Svenskar. Efter 'Spotify' kommer 'Swedisch' - bara att anmäla sig så får du personnummer, mobil och kreditkort av staten.
https://www.di.se/digital/hockey-vd-n-om-olaglig-iptv-inte-bara-en-prisfraga/
För dom som räknar sig som nationalister (som Jimmie Åkesson) eller för all del andra Sverigedemokratiska väljare borde det här förslaget från regeringen skava lite. Är man nationalist så är medborgarskapet en identitetsfråga. Det är inget man tar ifrån någon. Det är inte heller något som man erhåller lättvindigt. Det är något som man förtjänar när det står ganska otvetydigt att ens liv står i något sorts gemenskap med nationen Sverige, som inte utan vidare kan lösas upp. I mina ögon uppstår sådana band när man gjort hela sin skolgång i Sverige eller när man arbetat merparten av sitt arbetsliv i Sverige. Kanske också om man tjänat i försvaret och riskerat livet för nationens fortlevnad. För människor som förtjänat sitt medborgarskap skall man inte heller ta det tillbaka.
Att den här diskussionen för huvud taget uppstår beror på att Svenska medborgarskap delas ut alldeles för frikostigt. Jag undrar personligen hur existerande praxis för huvud taget kunnat uppkomma? Det framstår för mig som att man försökt lösa ganska banala problem som att människor saknar personnummer med att dela ut medborgarskap. Är det möjligt att existerande praxis har introducerats av byråkrater utan demokratisk legitimitet?
https://www.sverigesradio.se/artikel/tidopartierna-gangkriminella-ska-kunna-forlora-medborgarskapet
Jag ifrågasätter om ett opartiskt och neutralt public service över huvud taget är möjligt. Kanske är det bättre att acceptera att public service har till uppgift att informera neutralt, men att man i det arbetet ändå kommer förpacka ett budskap som reflekterar avsändarens ändamål och åsikter. Även om jag själv gillar många program så är Publik service är således inte bara av godo. Utöver problemen men oberoende, opartiskhet och neutrala budskap så finns problemet med offentlig finansierad konkurrens för det privata näringslivet. När man offentligt finansierar en verksamhet så drar man oundvikligen undan underlaget för fria näringsidkare.
Om jag letar efter alternativ till dagens situation så skulle ett alternativ vara att man accepterar att public service inte är opartiska, så att dom tvärt om får i uppdrag att återspegla olika uppfattningar. Det skulle i förlängningen kunna betyda att medarbetarna tillsätts efter partifärg, så att alla partier tillsätter medarbetare, och att dom gör program som är partipolitiskt färgade. Bortsett från detta uppenbart grova ingrepp i publik service så har man då dock inte löst problemet mer konkurrenssituationen.
Bättre är förmodligen att man helt enkelt direkt eller indirekt sätter ett tak för vilket räckvidd publik service skall ha. Det borde vara en målsättning att man i inget specifikt segment, nyheter, nöje, sport osv, skall ha en marknadsandel över 35 %!
Det skulle också hjälpa om man jämnar konkurrenssituationen genom att även public service sänder reklam. Reklampengarna kan antingen direkt finansiera verksamheter, eller användas till att finansiera konkurrenterna.
Tanken att Sundsvall är för litet för en ny batterifabrik är provokativt men tankeväckande. Sverige (och Schweiz där jag bor) är små länder. Det är få städer som är speciellt mycket större än Sundsvall och därmed enligt Henreksen kvalificerar för kvalificerad verksamhet. Det är uppenbart att det i bägge länderna finns exempel på motsatsen, det vill säga mindre orter med världsledande verksamheter. Det finns även här, nära över gränsen, där södra Tyskland är tät med företag som är värdsledande på sina verksamheter och ofta dominerar dom ofta mindre orter där dom är belägna. Tyskarna har populariserat ett begrepp för det här 'Weltmarktführer'. Uppenbarligen är bägge sant; det finns problem med kompetensförsörjning och under rätt förutsättningar kan även små orter erbjuda dom förutsättning som världsledande företag behöver. Nyckeln är att bygga kompetenskluster. Med ett gynnsamt kluster kan även mindre orter underhålla rätt komptens. Det vore en villfarelse att kompetens är normalfördelat i befolkningen. Även i högt specialicerade verksamheter kan det räcka med en mindre grupp av specialister för att driva verksamheten på spetsnivå. Här är dock utbildning och, en hellre, en möjlighet att attrahera människor utifrån en nyckelfaktor. Omvärdsfaktorer i form av bostäder, skolor, säkerhet och skattenivåer måste stämma. Sverige har här en del arbete att göra på alla nämnda faktorer. Vidare är det inte så att alla kompetens är spetskompetens; det behövs ofta en bred bas av olika kompetenser. Sverige och Schweiz är här bättre uppställda med en fungerande yrkesutbildning. En del påpekar att batteritillverkning är en ovanligt besvärlig process att behärska; samtidigt finns det en del annan processindustri i Sverige. Henreksen polariserar med sitt uttalande. Samtidigt som man måste veta att han länge varit skeptiskt till Northvolt (och andra gröna satsningar i Norr) så är det värt att begrunda vad han säger och vad det innebär för kompetensförsörjning i Sverige. Själv hade jag gärna sett fri prissättning i nyproduktionen av bostäder. Jag hade viljat se platt skatt på vanliga tjänstemannalöner (internationella tjänstemannalöner) och jag hade viljat se att fackföreningarna gav upp LAS som maktmedel. I förlängningen handlar det här inte bara om Northvolt, utan också om konkurrenskraften i verksamheter som Volvo och Ericsson.
Det här är faktiskt en fråga att ta på allvar. Det finns förändringar som händer just nu, som har faktiska inverkningar på människors liv. I det gamla Sverige var nationaliteten och medborgarskapet en identitetsfråga. Man föddes in i ett medborgarskap och en nationell gemenskap och den kunde egentligen inte kränkas eller ifrågasättas. Spolar man fram till 00-talets ’öppna era hjärtan’-politik. ’ingen människa är illegal’ och ’finns nationalstaten Sverige – egentligen’. Nu får man medborgarskap efter fem år i Sverige. Dvs man kan ta ett kontraktsjobb på Ericsson eller Astra eller varför inte gör en PhD på ett av våra universitet. Vipps har man inte bara ett jobb utan strax är man också Svensk medborgare. Det här har ju myndigheterna upptäckt, så dom börjar nu allt mer ifrågasätta kopplingen till Sverige vid exempelvis förnyelse av pass. Är man utlandsbosatt eller barn till en Svensk i utlandet kan det hända att man inte får ett nytt pass, även om man är medborgare, om anknytningen anses för svag. Många debattörer på den konservativa kanten vill upplösa medborgarskap vid brottslighet. Senast såg jag Pettersson själv öppna för att man som utlandsbosatt inte skall kunna rösta i Sverige hur länge som helst. Allting logiskt och konsekvent. Frågan är dock om man har frågat medborgarna om dom vill ha dom här förändringarna. Vilket samhälle vill dom leva i, och hur ser dom på medborgarskapet? Är medborgarskapet en ändamålsgemenskap som skall ingås och upplösas efter behov? Det nationalistiska perspektivet, som företräds av Sverigedemokraterna, är nog dock att medborgarskapet är en identitetsfråga, något persistent som man inte kastar av sig och byter lättvindigt. I så fall är det konsekvent att man kan få Svenskt medborgarskap när det finns en stark identitetsgemenskap och lojalitet mot Sverige. Det är också logiskt att man inte avkräver att människor skall ge upp tidigare medborgarskap eftersom det fortfarande kan vara en del av deras identitet. Väntar med spänning på den här diskussionen. Inte säker på att man här bara skall låta saker ha sin gång, eftersom det mycket väl kan hända att byråkraterna på skatteverket har en annan syn på saken en gemene man.
